Klicka på bilden för att komma till bildbanken

Senast uppdaterad 2013-01-27

Glod




GLOD FRÁ BORGARNESI

Glod betyder ”Glöd”

Född 1983 på Island.
Importerad 1988.
Far: Hrafn 802 frá Holtsmula
Mor: Vinda frá Borgarnesi
Fux utan tecken, med ljus man och svans
Inköpt i september 1988

Död 19 september 2012

Mamma till Gaefa och mormor till Gaei.

Glod var min första renrasiga islandshäst. Tack vare att hon var en så rar och snäll häst, så blev det snabbt fler islandshästar i mitt liv. Jag fick så att säga ”mersmak”.

Under ett antal år så red jag Glod själv, och vi lärde oss massor på både kurser och egna erfarenheter. Ganska snart började jag ibland låna ut henne till vänner och bekanta, medan jag red med på en annan häst.
Hon – och min gamla ponny Mathilda – har utgjort grunden till min verksamhet. Det var med dem som jag började med ridturer i liten skala. (Mathilda hade dock arbetat för och med mig i 10 år, när Glod kom in i mitt liv.)

När jag hade haft Glod i knappt ett år, föddes Gaefa Ragnarsdotter från Viggbyholm.
Det var Glods första, och mitt andra, föl.
Vi flyttade till Norrtälje på heltid då, och flocken utökades snart med fler islänningar.

Glod och jag har upplevt mycket tillsammans. Det går inte att skriva om allt här, det skulle aldrig ta slut om jag började..

Vi fick ganska precis 24 år tillsammans, och under den tiden så har hon haft många ryttare på sin rygg.
Hon har tagit hand om otaliga rädda nybörjare, som efter en stund har smittats av hennes otroliga lugn. Ingen kunde utstråla en sådan trygghet som Glod!
Att hon dessutom var en riktig ”töltmaskin”, gjorde ju inte henne direkt sämre.
Vana ryttare kunde långt upp i åren plocka fram hennes dolda talanger och kunskaper, som fanns väl bevarade. Dessa märktes kanske inte till vardags, då hon oftast fick bära ovana ryttare på sin rygg.
Med sin ålder och erfarenhet, så kunde hon sitt jobb väl! Just därför brukade hon skoja lite med sina ryttare,och valde då gärna nya vägar under ridturen, trots att hon mycket väl visste åt vilket håll vi skulle gå. Om vi kunde välja mellan två vägar, så tog hon garanterat den närmsta vägen hem!

Hon kom också på ett bra sätt att få vila lite ibland; Man kunde prova att dricka i alla vattenpölar och diken som finns längs vägen.
Om inte det gick, eller räckte till, så kunde man alltid stanna och låtsas att man eventuellt var kissnödig! De flesta gick på det några gånger i alla fall.
Hon kunde verka lite lat ibland, men om man kunde lite, eller vågade lite mer på slutet, då blev det sprutt i gumman ! Sista biten hemåt, då hade Glod vaknat till ordentligt, till allas glädje.

Egentligen så kan jag skriva hur mycket som helst om Glod! Till exempel:

att hon var omöjlig att sadla och kliva upp på under en period i vår ungdom...

hur hon alltid har varit ledare över sin flock, även om en del inackorderingar har försökt att ta över...

att hon skadade sig så illa när hon var 22 år, så hon fick sövas och ligga på operationsbordet på Ultuna 2 gånger, för att sedan tillbringa 6 månader med gipsat ben, inlåst i en box...
Vid 24 års ålder var hon tillbaks i gänget igen, redo för nya töltturer!
(Efter ytterligare 2 säsonger ”i tjänst”, så hade hon arbetat ihop kostnaderna för sina vistelser på Ultuna.
Dessutom så hade hon vunnit galppptävlingen under sommarridlägret!)

om hennes exem, som åsamkade henne så mycket lidande under några år, så jag tom ringde halva telefonnumret till nödslakten för att hon led så illa!
(Sedan blev hon nästan helt besvärsfri, utan några exem alls, tack vare exemtäcket och Ökozonet!)

om mina hopplösa försök att få henne dräktig, och behålla fostret, men som bara resulterade i variga livmoderinflammationer...

Händelserna är många, som sagt var...

Några berättelser om Glod har jag skrivit ner för många år sedan:
Det var hur det gick till När jag träffade Glod,och köpte henne,
historien om När hon var sjuk i misstänkt hjärtfel, och berättelsen om När Gaefa föddes.
Dessa berättelser finns att läsa separat, på annan plats här på hemsidan.

Många som hör mig prata om Glod, säger att det hörs att hon har en stor plats i mitt hjärta.
Det instämmer jag helt med!
Jag blir alldeles varm i kroppen, när jag tänker på henne. Jag tycker givetvis väldigt mycket om alla mina hästar, men det går inte att komma ifrån att det var något speciellt med Glod.
Genom sin klokhet och godhet, har hon lärt mig så mycket. Hon var dock ändå inte min första häst – jag hade ju övar en hel del på min lilla envisa Mathilda, innan Glod kom in i mitt liv.

Jag vill nog påstå, att även om Glod säkert ibland har längtat tillbaks till Island, så var hon nog gansla nöjd med att vara gårdens drottning, med både barn och barnbarn i sin flock. Att hon ibland fick lite extra förmåner, iform av godis, hade hon med all rätt gjort sig förtjänt av...

---------------------------------------------------------------------
` De sista åren av Glods liv, fick hon problem med sina tänder. Framtänderna var helt nernötta, och hon fick svårt att tugga för att några tänder blev lösa.
Sista våren som hon levde, slutade hon äta hö precis när betet började komma upp.
Hon kunde beta gräs, men hon fick inte tillbaks de kilon som hon tappat i glappet mellan hö och bete.

Hon fick stå inne några nätter när vi hade dragit ut en lös tand, så att hon skulle kunna äta lätt-tuggat specialfoder. Jag pratade lite med henne, och sa att hon kunde få stå inne på nätterna den kommande vintern, så hon skulle kunna äta lucern och annat specialfoder.
När jag sa så, hoppade Glod över boxdörren!!
Jag blev alldeles stum av förvåning, men förstod vad hon menade:
”Jag är född fri, vild på Island. Jag vill dö fri, inte sluta mitt liv inlåst i ett stalll!”
Hon gjorde så ytterligare en gång ett par dagar senare, när hästarna fick stå inne för att det regnade så vansinnigt och de frös och var dyngsura. Ändå var hon van att stå inne, och det hade aldrig varit några problem med det – innan detta!

Det var då jag bestämde att hon skulle få ha sin sista sommar, 29 år gammal.
Innan hösten skulle jag göra det som varje djurägare inte vill; fatta beslut om avlivning.

Den 19 september 2012 fick Glod sin sista spruta, omgiven av alla sina gamla hag-kompisar.
Hon fick först en lugnande spruta, inne i ligg-ladan, och sedan en narkosspruta så hon skulle lägga sig ner och somna. Därefter var det tänkt att hon skulle få ”avlivnings-sprutan”. När hon fått narkossprutan så lade hon sig ner, drog en sista djup suck, och var sedan helt borta!
Veterinär Matilda lyssnade på hennes hjärta och intygade att allt verkligen var slut.
Hon behövde inte den sista sprutan...

Glod var nog mer trött än vad jag kanske förstod, och verkligen redo för de evigt gröna ängarna.

Det är tomt och sorgligt, men ändå skönt att veta att hon inte har ont längre.
Jag tänker med tacksamhet på alla de 24 åren som vi fick ihop, och på att jag har två hästar kvar efter henne.

Tillbaka