Klicka på bilden för att komma till bildbanken

Senast uppdaterad 2010-03-27

Kråkan



KRUMMATÁ FRÁ HÖSKULDSSTÖDUM

Uttalas ungefär ”Krommatau”
(Kallas för ”Kråkan”)

Krummatá betyder ”korpfot”, men någon trodde att det betyder ”kråkfot”.
Därför blev smeknamnet just ”Kråkan”.

Född 1985 på Island
Far: Sörli 653 frá Saudárkróki
Mor: Lipurtá frá Höskuldsstödum
Importerad 1990
Svart utan tecken
Ägare: Familjen Engart (jag är fodervärd sedan 1999)

Kråkan är en mycket speciell häst. (Precis som alla de andra...)

Hon är en tuff hårding, som helst inte vill gosa och gulla för mycket. Nej, helst skall det vara full galopp!
Trots allt så tror jag att hon egentligen njuter av att bli både borstad och smekt, men det är på något sätt ovärdigt för hennes stolta själ att visa det...
Nu när hon börjar bli lite till åren, så glömmer hon ibland bort sitt hårda skal, och myser i fulla drag av lite massage med borsten.

Kråkan påminner mycket om min gamla ponny Mathilda. Kanske var de tom släkt..!?
Ju äldre hon blir, ju mer likheter ser jag.
Ni som känner mig, förstår då hur mycket jag tycker om Kråkan, eftersom Mathilda var ”mitt allt” under nästan 30 år!

Anledningen till att jag har fått låna Kråkan, är att hennes ägare inte är intresserade av ridning längre, men de älskar Kråkan så mycket så att de inte vill sälja henne.

När hon kom till mig så var hon inte så lätt att rida. Det skulle bara vara full fart framåt, i skumpiga, obestämbara gångarter, helst också med huvudet rakt upp i luften.
Jag har förstått efteråt, att hon säkert hade pågående spatt! Hon ville såklart fly ifrån smärtan!

Nu när spatten är utläkt, och hon har repeterat det hon har lärt sig för länge sedan, så är hon en underbar ridhäst!
Jag brukar säga att hon är som islänningarna ville ha sina hästar:
Mycket motor och vilja, full fart framåt men helt pålitlig. Inget kan skrämma Kråkan!
”Farten regleras med bromsen”, dvs gasen är inbyggd.

Kråkan är alltså ingen nybörjarhäst,men trots det så har hon gått med på en hel del nybörjarsvängar.
Det går bra, bara man placerar henne bakom Glod, och har en ryttare som inte klamrar sig fast med benen. Det betyder ju ”gasa”, så det kan hon ju inte motstå då...

Kråkan och Glod har en mycket speciell relation, speciellt ifrån Kråkans sida.
Man märker att de ”gamla tanterna” håller ihop.
När Glod var skadad en vinter, och stod inne i stallet i 6 månadet, blev det rörigt i hagen.
Kråkan saknade sin bästa vän, trygga ledaren Glod. Hon åt inte hö om man inte serverade det till henne där hon stod. Annars fick det vara.
Jag var tvungen att ta in Kråkan också, och visa henne att Glod stod inne.
Tyvärr ville inte Glod ha något närmare umgänge med andra hästar då. Hon kände sig väl inte riktigt i form, utan stötte bort alla hästar som kom för att hälsa på henne i stallet.
Kråkan verkade i alla fall nöjd med att få ha sett henne inne, och började lägga på sig kilon igen.

Samma sak hände ett par år senare; Glod var konvalecent igen. Hon gick i en egen hage med en annan skadad häst. Trots att jag släppte hela flocken på nytt bete, så gick Kråkan troget utanför staketet och tittade efter Glod. Det var bara att släppa in henne där också, och sedan hade jag tre hästar i sjukhagen den vintern!

De två ”tanterna” har utvecklar en ordning som de rättar sig efter under ridturerna:
Bägge vill gå först, och under några år var det svårt att välja vem som skulle få bli nöjd och vem som skulle få gå bakom och sura och deppa.
De löste problemet själva: Glod går först i början av ridturen, så blir hon lite piggare och glad.
Någonstans efter halva ridturen, är det Kråkans tur att gå först. Plötsligt så är hon bara först, det är inte alltid man märker det ens! Ibland stannar Glod för att släppa förbi henne. Det är precis som om hon säger: ”Nu är det din tur att leda gänget!”

Det var ju riktiga bekymmer den sommaren som Glod var skadad, och inte gick med på ridturerna.
Den i vanliga fall så snälla och villiga Kråkan, vägrade lämna stallplanen! Glod skulle ju gå först! Jag fick ha en pinne och fösa på henne med, för att kunna rida iväg.
Hennes lycka var total, när Glod kom tillbaks i verksamheten igen!

På senare år har Kråkan fått lite ”ålders-krämpor”. Hon fick inte gå med i verksamheten under flera månader, och deppade ganska mycket. När hon skulle sättas igång igen, började vi med tömkörning.
Jag hade en tjej här som hjälpte mig med Kråkan, och hon skulle tömköra med oss en bit på ridturen. Jag sa åt henne att gå sist, så hon skulle kunna öva lite svängar mm.
Innan vi var uppe vid ladugårdsgaven hade Kråkan skrittat om halva häst-gänget. När vi var framme vid maskinhallen bakom ladugården hade hon passerat ytterligare ett par hästar, och placerade sig tätt bakon Glods rumpa. Där skulle hon gå – det var inget att diskutera!!
Det var inte bara jag som skrattade åt henne då!

Hon har som sagt fått lite bekymmer på senare år.
Flera höstar i rad så har hon fått fång när frosten har kommit. Hon har ju alltid haft en jobbig mage. Det har blivit en chock för hennes känsliga mage när gräset har frusit på och jag har givit dem hö.
Jag proppar i henne goda magbakterier, och så får vi hoppas att det skall gå bra framöver..?
Det verkar hittils fungera riktigt bra.
Hon får dofilus i en spruta i mungipan. Helst vill hon ha vanilj eller hallon-smak, men granatäpple går också bra. Bara hon slipper naturell, så är det ok...
(Visserligen är vaniljsmaken lite dyrare, men vad gör man inte för sina kära hästar?!)

Kråkan är ju importerad från Island, och givetvis drabbad av värsta sortens exem.
Hon har varit fruktansvärt illa utsatt, och har till och med stora ärr på kroppen efter gammalt exem.
På vissa ställen är huden så skadad, så det inte växer någon päls där.
Hon är till och med utdömd av försäkringsbolaget för sina hemska exem.

Första somrarna var ett elände. Det var starka cortison salvor och droppar. Trots det så var hon väldigt svullen och hade klåda.
Nu har hon fått ökozon i ganska många år, och man kan inte tro att det är samma häst!
Sista sommaren så har jag inte smort svansen en enda gång – det har helt enkelt inte behövts!

Hennes man som de första åren blev delvis avkliad, och sedan varit konstant hård och svullen, är lika fin som på vilken svenskfödd häst som helst!
För varje sommar så har hon blivit bättre i mankammen, så de senaste åren har jag bara smort lite sporadiskt ibland, mest för att jag tycker att jag kanske borde i alla fall.

Numera har hon så mycket man och pannlugg, så jag är tvungen att klippa henne ett par gånger om året.
Pannluggen ansar jag så att hon skall se ordentligt. Hon är ju så ivrig när man rider henne, så hon hinner inte alltid se marken ordentligt. Följden blir att hon snubblar, vilket inte är så kul...
Täckhåren på kroppen verkar växa utan stopp, så för att hon inte skall se ut som ett ur-djur, så rakar jag henne emellanåt också.
Sist när jag startade klipp-maskinen, så sträckte hon upp halsen och överläppen blev hur lång som helst. Detta bara av att höra ljudet av maskinen..!
Givetvis står hon helt lös i stallgången när jag klipper henne. Inte ens grimma behöver denna snälla häst ha på sig för att stå still...

Det känns skönt att hon slipper lida av sitt exem, utan kan vara som vilken häst som helst.
Givetvis har hon alltid tillgång till ligg-ladan, och där står ju framförallt exemhästarna när knotten svärmar.

Sitt täcke gillar hon tydligen bra också. När man kommer med hennes täcke efter ridturen, så vänder hon huvudet mot täcket och stoppar ner det i täcket! Hon hjälper verkligen till med att klä på sig!

Jag skulle kunna skriva mycket om ”Turbo-Kråkan”, men hon går egentligen inte att beskriva i ord. Hon är en sådan häst som måste upplevas!

Jag hoppas bara att hon får vara kvar hos mig och de andra hästarna, länge länge till...

Tillbaka