Klicka på bilden för att komma till bildbanken

Senast uppdaterad 2013-01-19

FREYDIS FRÅN RALLARBACKEN



FREYDIS FRÅN RALLARBACKEN:

(Freydis var Freyjas väninna i den fornnordiska mytologin.)

Född 23 april 2001
Far: Sokki från Nybro
Mor: Freyja från Yttringe
Gråskimmel, född fux. Numera nästan vit.

Freydis är ”ett olycksfall” - men det bästa olycksfall jag varit med om!
Hon var inte alls planerad, men blev väldigt bra trots det.

Jag hade unghingstar i en hage, och ston och vallacker i hagen bredvid.
Det var inga problem alls, till den dag som två ungston lekte tafatt i hagen, och halkade in i staketet mot hingstarna...
Jag stod i fönstret på övervåningen till vårt hus, och tittade på stona som busade. Det blev bråttom ut när olyckan hände, sju ston rusade glatt in till de tre hingstarna!
Det var inte lätt att både hålla koll på vem som betäckte vem, samtidigt som jag försökte få bort stona från hingstarna och hindra resten av flocken att komma in i hagen – allt medan det var full ström i staketet, som jag måste ta i!!

På något sätt lyckades jag - och så även Freydis pappa!
Mamman och pappan var inackorderade här, två väldigt fina och trevliga unghästar.
Jag var lite orolig för vad stoets ägare skulle säga, men hon blev som tur var inte alls arg. Vi kom överrens om att stoet skulle få bo gratis här under dräktigheten och vintern när fölet diade, mot att jag skulle få fölet.
Mycket bra deal, tyckte vi bägge!

Freydis föddes en fuktig april-morgon. Jag hade mamman, Freyja, i hagen utanför mitt sovrums-fönster. Tittade ut lite nu och då.
Plötsligt såg det ut som om en räv tassade runt benen på Freyja – men det var ingen räv. Det var lilla nyfödda Freydis, rödbrun som sin mamma!
Grå som sin pappa, det blev hon senare, när hon bytte päls.

Trots sina obedömda föräldrar, så är nog Freydis den häst som har flest fina hingstar i sin stamtavla, av alla mina hästar.

Med tiden visade det sig att Freydis blev en mycket fin och bra häst.
Hon var otroligt samarbetsvillig under hela inridningen, och gnäggade sorgset varje gång ridturen var slut!
Det gör hon faktiskt fortfarande, även om det är så lågt att alla inte ens hör att hon gnäggar. Hon tackar också alltid för maten med en liten gnäggning, liksom när man kommer fram till henne i hagen för att ta in henne för en ridtur.
Charmigt, tycker jag.

Trots att Freydis är en snäll och positiv häst, så vet hon vekligen vad hon vill. Hon kan vara riktigt envis, och är en sådan häst som man verkligen måste hålla kort och vara bestämd mot. Annars skulle hon bli odräglig!

När hon var ung var hon riktigt ettrig i hagen. Hon utmanade både ledaren Glod, och Kråkan, som var ranghöga damer i sina bästa år. Freydis var så envis, att Glod och Kråkan tillslut gav upp tanken på att försöka sätta den lilla kaxiga unghästen på plats.
Det stärkte nog hennes ego lite väl mycket, för det är få hästar som inte viker undan för Freydis numera. Det var tur att jag hade några vuxna vallacker som inte gav efter för henne, utan ”tuktade henne” litegrann. De fick henne att acceptera att hon inte ägde hela världen, som tur var.

Freydis är absolut ingen elak häst, bara en häst med ett mycket stort självförtroende!
Det kan vara bra när man rider; hon bryr sig inte så mycket om flocken, utan går gärna först i ledet. Inte är hon speciellt rädd av sig heller.
Sådana hästar är mycket bra att ha!

Freydis får väldigt mycket päls på vintern. Lite för mycket faktiskt.
En vinter så var hon svettig från och till, hela vårvintern. Hon hade också lite småfeber nu och då. Till och med när det var -25 gradet kallt, var hon fuktig i pälsen.
Jag anade oråd, och veterinären tog en mängd prover för att se om hon hade någon sjukdom, tex någon fästingsmitta.
Alla prover visade att hon var frisk – men något var skumt.

Våren och sommaren kom. Freydis slutade svettas, men blev däremot lite lätt halt på ena frambenet, ibland.
Det blev ingen riktig ridning, ibland gick hon rent och ibland var hon lite halt.
Plötsligt en dag kunde hon inte gå hem till stallet! Hon var superhalt, kunde inte ens stödja på sin högra hov!

Jag blev rädd att det hänt något allvarligt, men beslöt mig för att chansa först på en gammal huskur: Våtvarmt omslag.
Ett starkt spritbandage, inplastat så fukten inte dunstar, och så en hov-boots uppepå så det skulle sitta kvar.
Dagen efter var en söndag. Det var ingen skillnad, hon hoppade fram på tre ben. Bandaget fick sitta kvar ytterligare ett dygn.
Det var tänkt att familjen skulle åka på semester dagen efter, men jag började förbereda dem och mig själv på att det kanske skulle bli häst-sjukhus i stället.

Måndag morgon. Tittade ut i hagen med bävan:
Där kom Freydis travande, flott och fint. Endast lite ojämn i traven eftersom hon hade en boots på ena hoven!
Hennes mystiska hältor, och febertopparna, hade berott på en hovböld!
Tack vare spritbandaget så hade den äntligen kommit ut. Det syntes inte var bölden hade suttit, just då. Men när vi kom hem efter semestern efter två veckor, så såg man tydligt ett litet hål längst upp på hoven, där bölden spruckit ut.
Under hösten kunde jag sedan följa det lilla hålet, som sakta växte neråt när hoven växte. Kommande vår verkade jag bort den sista resten av minnet från hovbölden.
Tänk att en sådan liten sak kan förorsaka så mycket bekymmer – under så lång tid!

Freydis är numera en av mina charmiga verksamhets-hästar.
Hon trivs med sin uppgift, och passar alla ryttare. Helst har jag lite ridvana ryttare på henne, då hon är ganska pigg. Men med nybörjare så anpassar hon sig: Går lugnt och fint i ledet.
Det är precis så det ska vara!

Tillbaka