BLIKA FRÅN ONÖDAN:

(Blika betyder ”smutsgråa moln”)

Född 26 juni 1998 i Ekeby, Malsta
Far: Storhags-Blesi från Storhagen
Mor: Móra frá Hala
Isabell med lykta och vita strumpor bägge bak
Halvsyster med Gaei (samma pappa) och Amira (samma mamma).
Halv-moster till Silki (halvsyster med Silkis mamma).
Mamma till Birkir.

Blika gör inte skäl för sitt namn. Hon är väldigt vacker, och ser ut som en riktig sagohäst med sin gula päls och kritvita man och svans!
När hon skulle få sitt namn så var hon inte lika vacker, just lite grå-vit-beige, som molnen är på himlen innan regnet kommer.

Blika har inte haft det så lätt.
Hon är född med en lång kropp som gör att hon har svårt för tölten, och dessutom så har hon ett nedärvt synfel.
Det har blivit många missförstånd mellan oss, så jag lånade ut henne under tre år för att bryta allt tjafs.
Efteråt känner jag att det var ett klokt beslut; Blika var hos en familj som verkligen älskade henne, och gjorde massor av trevliga saker med henne. Framför allt så blev hon riden och fick lite ”världsvana”, något som inte är så lätt att få här hemma på gården...

När hon kom tillbaks efter sina tre år borta, så trodde jag att Gaei skulle bli överlycklig av att träffa sin älskade syster, som han växt upp tillsammans med.
Helt fel: Han var rasande på henne! Hon skulle BORT, tyckte han – långt bort!
Hon hörde till en annan flock nu, ansåg han tydligen. Han försvarade sin flock stenhårt, och stackars Blika blev bortjagad långt bort i djupsnön!!
Då hon har växt upp med många hästar i stor flock, så har hon ju lärt sig hur man uppför sig. Således höll hon sig i utkanten av flocken (jag fick gå låååångt med höt åt henne de första dagarna!), och efter några dagar lugnade Gaei ner sig ordentligt.

En som såg sin chans att få en ”egen” tjej var Silki, son till Blikas lillasyster Amira!
Han var vid tillfället 7 år, och började bli ganska stöddig.

Gaei hade inget emot att Silki uppvaktade sin moster, så de två blev ett sött par som gick tätt, tätt ihop hela våren!
Det kändes skönt att Blika hade sällskap de första dagarna, så hon slapp gå ensam innan hon blev accepterad av Gaei igen. För det blev hon, såklart, ganska snart. Det dröjde inte länge förrän Gaei och Blika stod och kliade manke, som de gjort många gånger när de var yngre.
Silki blev ju svartsjuk, och försökte kaxa mot Gaei, som lånade hans tjej!
De två killarna hade många uppgörelser det närmsta halvåret, innan Silki tillslut insåg att det faktiskt var Gaei som var den nya ledaren, efter gamla Glod som hade dragit sig tillbaka pga sin höga ålder.
Blika fick vara Silkis tjej, men Gaei var chefen i hagen. Så blev det också – tillslut!

Blika själv tog det hela med ro – hon tyckte nog att det var lite löjligt med allt tjafs runt henne. Hon gjorde väl som hon själv hade lust till, tror jag hon tyckte. Systersonen var ju charmig med sin uppvaktning, men Blika gick dit hon ville, och var ganska oberörd över Silkis vaktande över henne.
Med tiden lugnade han ner sig, och efter något år så blev deras relation mer som vanligt igen.

Tyvärr fick den vackra sagohästen exem, trots att hon är svensk-född.
Blika reagerar inte på knotten, som är den vanliga orsaken till sommarexem. Hon har mer problem med sol-ljuset på sina opigmenterade kropps-delar; den stora bläsen, man och svans och de vita benen.
Solljus i kombination med en viss sorts klöver, alsike-klöver, har gjort att hon har fått exem.
Alsike-klöverna är nästan borta från mina hagar nu, men känsligheten består hos Blika. Hittills har hon klarat sig utan täcke på somrarna, och jag hoppas det fortsätter så. Det räcker med en specialsydd flughuva med extra skydd över bläsen, och naturmedlet ökozon som fungerar superbra på exem-hästar.

Blika hade en äldre syster som också var isabell, Minja. Hon var också lite knepig emellanåt, blev plötsligt rädd för ingenting, precis som Blika.
Redan när Blika var ung, och visade samma beteende, så började jag misstäntka att det var något med färgen som gjorde att hästarna blev lite lättskrämda.
Det kunde vara en människa som kom gående, eller ett löv som fladdrade förbi. Däremot så var tex stora bullriga fordon ingenting, eller att gå över en pressennning vållade inga bekymmer.
Alltså verkade hon rädd för saker som hon inte riktigt såg vad det var...?

Jag var övertygad om att de gula hästarna såg dåligt.
Tacksamt läste jag sedan i islandshäst-tidningen, att man kommit fram till att de hästar som har dubbla silver-anlag, får synproblem!
Det var skönt att få bekräftat förklaringen till varför somliga av Moras föl blivit lite tossiga (även Amira som är silverbrun, har ju lite konstiga idéer), medan de mörka har varit hur coola som helst!

Blikas synfel gick bevisligen inte i arv till hennes föl Birkir, som är tryggheten själv.
Däremot var det nog sämre med det föl som hon väntade med den superfina silverfärgade hingsten Ask. Tyvärr så kastade hon det fina lillla stofölet efter ungefär halva dräktigheten.
Gissningsvis så hade hon säkert ärvt sin mammas synfel, men det är något som vi aldrig får veta.
Om jag ska betäcka Blika någon mer gång, så måste det bli med en hingst som helt saknar silver-genen, för att inte föra bekymret vidare.

Det känns skönt att nu veta varför Blika skuttar till för löjliga småsaker, lite nu och då. Jag har en helt annan förståelse, och förlåter gärna henne för hennes ryck, på ett helt annat sätt än i början av vårt umgånge!

Blika är en mycker rar och snäll häst, som verkligen visar att hon blir jätteglad när hon ska få komma in i stallet och bli omskött och riden.
Hon har till och med börjat gnägga lite nu och då, som om hon försöker prata med oss!

Tillbaka